2010-08-25

Pang, pang,
pang!

GALOPP ÄR EN VACKER SPORT! Det står utom all tvivel. Men
– det är också en sport med mycket adrenalin. Och mycket känslor.
En sport som därmed befolkas av oss som både är ”adrenalin junkies”
och känslomänniskor.



Kombinera detta med att vi bollar med stora pengar och att det
dessutom är en föreningsrörelse. Till råga på allt ägnar vi oss åt djur
som vi har starka band till. Var och en av dessa egenskaper brukar
kunna vara tillräckliga för att framkalla sidor av människan som
Darth Vader skulle velat spara på burk.

Men tillsammans är resultatet en brygd så explosiv att den med all säkerhet borde omgärdas av exportrestriktioner.
Och där det understundom gnistrar mellan polerna som i ett gammalt elskåp.

Men av gnistor kommer liv– det visste redan Dr Frankenstein. Och
även om jag hoppas att vi inte skapar några monster i vår sport så visade det sig ju till slut att hans skapelse hade ett stort hjärta.
Så är det egentligen i vår sport också.
Det finns gott om hjärta.
Men när det gnistrar och sprakar som mest så kan hjärtat vara svårt att få syn på.

Som gammal ljustekniker har jag dock en förtjusning både för gnistor,
rök och annan form av pyroteknik. Det är svårt att skapa en bra
show utan bomber – fråga alla Iron Maiden fans.
Och det är säkert lika svårt att skapa en bra galoppsport utan såväl
buller som bång. Det viktiga är kanske att komma ihåg att de olikheter som gör att de olika polerna ibland puffar till (det krävs både plus och minus för att
skapa el) till syvende och sist är oändligt mycket mindre än likheterna.

Även om det ibland är lätt att glömma …
Mats Genberg
Chefredaktör

 

 

2010-06-02

Nu blir vi
officiella!

För ett antal år sedan föreslog jag och min hustru Catarina att Svensk Galopp skulle satsa på ett magasin. En tidning som på samma gång skulle sälja idén med galopp till de på utsidan, och dessutom ge något att samlas runt för oss redan frälsta.
En tidning som skulle visa galoppen i sin egen glans.

För ett antal år sedan föreslog jag och min hustru Catarina att Svensk Galopp skulle satsa på ett magasin. En tidning som på samma gång skulle sälja idén med galopp till de på utsidan, och dessutom ge något att samlas runt för oss redan frälsta.
En tidning som skulle visa galoppen i sin egen glans.
Action. Skönhet. Människor. Hästar.
Locka nya människor.
Sprida kunskap.
Idén togs emot med ett gillande, men resurser fanns inte. Efter att ha funderat ett tag så släppte vi allt förnuft och beslöt oss för att göra det hela i egen regi. En ganska stor risk för vårt lilla företag.
Och finansiellt vansinne.
När vi la fram projektet så fick vi med oss banorna, ATG och Svensk Galopp som annonsörer. Plus att Svensk Galopp köpte en del av upplagan. Sammantaget täckte detta ungefär tryckkostnaden, men det gjorde att vi kunde fortsätta med stöd av andra annonsörer och prenumeranter. Även om det inte alltid gillats av vår revisor, familj och övriga kunder …
Men nu – efter tre år – har vi kommit dit det egentligen var tänkt att vi skulle vara från början. Nu har vi blivit officiellt organ för Svensk Galopp. Det betyder att Svensk Galopp garanterar en viss upplaga, och sedan kan sälja prenumerationer till alla medlemmar i våra tre galopp-sällskap till mycket låga priser. Dessutom får Svensk Galopp och de tre sällskapen fasta egna sidor i varje nummer.
Vi hoppas att detta ska göra att fler och fler vill bli medlemmar i sällskapen. Det är viktigt att alla gör sin stämma hörd och att alla är med och drar sina strån till stacken.
Att Svensk Galopp blir en modern organisation där människor från alla delar av den svenska galoppsporten möts.
Det betyder också att Galopp Magasinet kan fortsätta att finnas.
Det gillar vi!
Och förhoppningsvis även du.


Mats Genberg
Chefredaktör

 

 

2010-03-04

Nu ska vi
drömma...

Som en del av er kanske vet så sitter jag i Svensk Galopps styrelse.
Det är ganska intressant – inte minst som vi just nu håller på med det största som den här sporten någonsin gjort: Svensk Galopp ska sälja Täby och bygga ”en ny huvudstadsbana”. Något som gör att vår sport ska växa och må bra. Alla möjliga kommuner runt Stockholm har tänt på det hela och gör tjusiga presentationer där man talar om hästcentrum och visar bilder på hästnära boende, hopparenor, ridstigar och läktare med spännande arkitektur.
Det är dock lite intressant att notera att den där galoppen (som alltså är vi som ska betala kalaset) avhandlas i en bisats och med en inritad oval någonstans.


Det är synd. Det är väldigt synd. Att bygga en galoppanläggning är inte bara att slänga upp en läktare och rita en oval med tillräckligt långt upplopp. Ska vår sport frodas (och det kan ju tänkas vara en bra idé om det nu är vår sport som ska betala...) så krävs att man verkligen tar reda på vad som höjer och vad som sänker. Finns det någon plats i världen där man byggt en galoppanläggning för att skapa en ny publik? Vad har fungerat? Vad har inte fungerat?
Longchamp i Paris är fantastisk på Prix de l’Arc. Men stenöken om det inte är 20 000 personer på plats. 1600 meters upplopp i England är bra för en publik som kan sin sport. Men vad säger de som är vana vid trav om att ha hästarna som små prickar i kikaren? Amerikanska banor är lättillgängliga. Men har stallbackar som ser ut som flykting­läger.

Jag vet vad jag själv drömmer om. Jag vill ha något som ger Keenelands publikupplevelse, Longchamps centrala placering, Cheltenhams stämning, Meydans kluriga lösningar, Hong-Kongs publiktillströmning, Del Mars klimat, Per Michaneks hästhållning och Chantillys träningsmöjligheter.

Ska det verkligen vara så svårt att ordna...?

Mats Genberg
Chefredaktör

 

 

2009-12-01

Köp
solglasögon
i vinter!

I HÖSTAS var jag och hustrun i kentucky. En makalös upplevelse som du kan läsa om på 26 sidor i det här numret. Jag hade kunnat skriva 26 till, men hinner inte.

Dock kan jag säga att man måste åka dit! Jag kommer att verka för att krav på Kentuckybesök ska införas i reglementet. Det är inte så att de är bäst på allt. Och det finns säkert mycket synpunkter man kan ha på vad de gör och hur det görs. Men den energi-injektion och vitalisering som man får av Bluegrass är värd guld! Bara att få vara i en miljö där allt är galopp är makalöst. Man vill bara hem och föda upp hästar, smutta Bourbon och bygga snygga galoppbanor. Jänkarnas ”allt är möjligt ” är smittsamt och om vi som gillar den här sporten fyller på med lite av deras positivism då och då så kan vi välta världen!
Kanske gör vi det ändå. Något har nämligen hänt i Sveriges galopp. Tidigare klagade alla på alla och för att citera en sydsvensk sportchef ”det var alltid någon annans fel”.
Men något har hänt. Vi möts av galoppnyheter på Trav 365 (Hej red – kanske dags att byta namn till Häst 365?). Det slås spelrekord på löpande band. Och upp emot 20 000 människor spelar på varje torsdags V4.
På Täby så ler arbetsryttarna när de bombar på nya cushiontracken och det ryktas om att det var länge sedan blodvite uppstod i diskussioner på kontoret. Det pratas till och med om att det pratas om galopp i korridorerna på Hästsportens Hus där ATG bor!
Det diskuteras inte om vi ska bygga en ny bana – utan om var den ska ligga. Ponnygaloppen har större fält än någonsin.
Och (fanfar!) – GaloppMagasinet har 1 032 fans på Facebook! (Som jämförelse kan nämnas att Sköna Hem har 53…).
Nästa år blir det spännande nya speldagar och jag törs lova att galoppen kommer att synas betydligt mer överallt. Så ut och köp de där solglasögonen nu. Oavsett vilket väder det blir så kommer det att bli ljust framöver.

Mats Genberg,
chefredaktör

PS – Bli ett fan till GaloppMagasinet på Facebook (klicka här bredvid). Där har vi en levande dialog och det händer saker så gott som varje dag.

 

 

2009-08-31

Trav betyder Galopp

Jag har inget emot travsport. Inte en milllimeter. Det gör vi klart här och nu så att ingen feltolkar det jag skriver. Men, som en högt uppsatt person inom ATG sa, “7 miljoner svenskar är inte intresserade av trav”. Det är där jag tycker att galoppen borde kunna komma in. Av dessa 7 miljoner är kanske 500 000 tänkbara galoppfans! Och kan bidra till att öka intresset för all kapplöpnings-sport.
Men det vet vi inget om eftersom de här människorna inte vet om att galopp existerar i Sverige. Eller hur det ser ut.


Jag vet folk på här på Österlen som varit på Jägersro massor av gånger men som inte hade en aning om att det även förekom galopp där...
Min egen vision är att vi börjar med orden. Tänk om vi kunde få in ordet “Kapplöpning” i vokabuläret igen? Ett neutralt och bra begrepp som inte bryr sig om huruvida det tävlas med sulky eller utan.
Idag är det nämligen så att “trav” betyder “galopp” på svenska. Åtminstone i media. Ett program i utbildningsradion (Engelska!) pratar om ungdomar i Cambridge som besöker Newmarket där man föder upp – “Travhästar”.
Aftonbladets stora site om kapplöpningssporten heter “Trav 365”.
När man visar torsdagsgalopp i TV4 så står det “Trav” i TV-tablån.
Ska man ha galopptips så köper man “Travronden”.
Och vill man käfta på ett forum så är det “Travpunkten.com” som gäller.
Och när man i en amerikansk film ska ner och spela på hästar så är det ofta “till travbanan”. Även om man har startboxar...
I stora utriket använder man ordet “race”.
Tänk om vi kunde säga kapplöpning!
Men jag antar att vi får vara glada så länge kalsongerna fortfarande heter “Jockey”, och inte plötsligen byter namn till “Kusk”.
Annars kanske vi i rimlighetens namn borde vara konsekventa. Och tala om ”travande inflation”, ”fatta travet” och – inte minst hästar som ”travar bort sig”.

Fast jag håller nog på kapplöpning ändå…

 

 

2009-06-03

Heroes. Just for one day.

Den 2 maj vann Mine That Bird Kentucky Derby med över sex hästlängder. Fler än 150 000 människor såg det live. Och 10-tals miljoner på TV.

Hur många som sett loppet på nätet vet jag inte. Men det är många.
Alla har fått uppleva ett stycke magi. Den magi som gör att galopp skapar ståpäls på ett sätt som ingen annan hästsport klarar. Här kommer en liten häst från allra längst bak i fältet och slalomåker rakt förbi 18 andra pållar innan han vinner till 50 gånger pengarna.


Dressyr och hoppning får ursäkta – men den känslan av kollektivt fotbollsjubel kan ingen annan hästsport erbuda. Sorry travet – innan ni uppfinner en enhjulig sulky kan något liknande aldrig skådas.

Jag fick mitt eget första stora magiska ögonblick i Paris 2006. Prix de l’Arc. Ett svenskägt sto – Pride – skulle starta. Jag hejade. Men såg i början av det evighetslånga upploppet att det var kört. Alla ögon var på striden i täten när plötsligen Pride kommer jobbandes upp och mot alla odds blir tvåa. Jag skrek mig så hes att jag fick halsinfektion och de 120 milen hem kördes i total tystnad.

Men man behöver inte åka långt. Det kan räcka med Jägersro. Eller Täby. Göteborg, Köpenhamn, Oslo… Magin utspelar sig så gott som varje tävlingsdag. Ett färdigt resultat vänds upp och ner av en hjälte. Eller rättare sagt två. Som den 19 maj på Jägersro när Alcohuaz har vinsten hemma, men Tertio Bloom och Rafael Schistl kommer som skjutna ur en kanon och plockar hem segern. Då är det gåshud. Jag älskar det samspel som skapar de ögonblicken. 90% häst och 10% jockey. På alla sätt. Inte bara när det gäller vikten.

Hästen gör det den älskar att göra - springer i kapp med andra. Jockeyn styr, planerar och tänker. För mig är ingen annan hästsport så mycket på hästens villkor. Hästen gör det den är expert på - springer! På det sätt den själv vill. Inga synpukter på rätt eller fel. Snyggt eller fult. Hästen är en av naturens bästa löpare. Spring av hjärtats lust så fort du vill.

Människan ska vara så lite i vägen som möjligt och bara hjälpa till när det behövs. Säger ”ta det lite lugnt nu så har vi krafter kvar sedan”. ”Nu går vi till höger om han där framme så har vi nästa lucka klar”. ”Ta täten nu så ska vi se om vi kan lura dom andra att hänga på”. ”NU drar vi!”. När det samspelet fungerar. Hästen litar på jockeyn. Jockeyn känner vad hästen kan och vill. Och de tillsammans gör något som inte skulle gå. Då blir det magi. Då föds berättelser om hjältar. En helt vanlig torsdag på Jägersro. Eller den första lördagen i maj i Kentucky.

Mats Genberg,
chefredaktör

Kolla Mine That Bird här:



Och här kan ni se Pride komma tvåa i Arcen. Med japansk speaker!



 

 

2009-02-26

”There’’s no people
like show people,
they smile when they are low”

Den klassiska sången från musikalen Annie Get Your Gun skulle kunnat handla om galoppfolk. En art som inte är som vanliga människor.
När vanligt folk vill ha ett liv med lugn, ro, trygghet och vetskap om framtiden beter sig galoppfolk på ett sätt som skulle få fackföreningsledare att beställa storpack med Cipramil.

Det här är nämligen människor som helst av allt antagligen skulle leva i en berg och dalbanevagn på Liseberg. Oavsett om man är fattig hästskötare eller miljonär med Grupp 1 hästar så finner man en njutning i att kastas mellan högsta hopp och lägsta förtvivlan. Galopp­folk trivs nämligen bara när det är svart eller vitt. Mellantoner göre sig ej besvär. Här hade antagligen psykologer kunnat göra studier med intressanta resultat. Kanske är det detta som förenar ung och gammal. Män och kvinnor. Fattig och rik. I en sport som enligt undersökningar ytterst få lämnar när de väl fastnat i dess garn.

För galoppfolk är det mer lockande att ta ledigt från jobbet, sätta sig i en bil med hästsläp och köra 65 mil i februarinatten för att se sin häst springa i två minuter, än att ligga på en strand och softa. Två minuter som avgör om resan hem ska gå till sång eller i tystnad. Men oavsett hur det går så har du nästa start, nästa häst, att se fram emot. Eller oroas för. Men det var nog det som lockade mig. Med ett förflutet och en uppväxt i nöjesbranschen är galoppen hästsportens rock’n roll. Med E4’s radband av hästbilar med galopphästar mellan Jägersro och Täby. Och nattplanet från Arlanda som fylls med diskussioner om upploppsstrider mellan ägare och jockeys.
En – cirkus ”on the road”.

Man kan citera sången igen ” The sawdust and the horses and the smell. The towel you’ve taken from the last hotel”.
Det är så det är. Människor du bara träffar när det är löp. I ett parallellt universum som andra inte förstår. Men som vi vill att alla ska få upptäcka. Är du en av de på ”utsidan” så hoppas vi kunna ge dig en försmak på ”insidan”. Är du en ”svart eller vit” person så lovar jag att du kommer att känna dig hemma!

Mats Genberg
Chefredaktör

Och - som godis till våra web-besökare. Klassisk galopphumor:

 

 

2008-11-27

Hästsveriges bäst bevarade hemlighet

När man ser en amerikansk film i Sverige så är alla kapplöpningsbanor översatta till ”travbanor”. Trots att det i 95 fall av 100 rör sig om en galoppbana.
Uttrycket ”The races” översätts med ”travet”. Till och med när det gäller ”Morden i Midsummer”. Men nu ska vi inte skälla på översättarna. Detta är nämligen resultatet av att bara ett fåtal svenskar känner till något om galopp.


Galoppsporten är utan tvekan hästsveriges bäst bevarade hemlighet. Och hela idén med GaloppMagasinet är att försöka ändra på detta faktum.
För de som en gång kommer in i galoppen – stannar ofta kvar.
I det här numret pratar vi med fyra uppfödare av engelska fullblod. Samtliga visade sig ha kommit in i galoppen från ridsporten. Vi har nämligen ganska mycket att erbjuda. För att uttrycka sig milt.
Eller vad sägs om en dryg miljon i veckan att tävla om? Och hästar som säljs som 1-åringar och som kan fortsätta att dra in pengar åt sina uppfödare långt efter att de är sålda. Eller att din nyinköpta häst kan vara med i landets största tävlingar redan vid tre års ålder.
Mums! Hur skulle det för övrigt vara att få landets bästa ryttare i din gren att tävla din häst för 500:-! (Och du får prispengarna).
Eller om du vågar och har vikten – att få tävla själv i en gren, där det du tävlar i, är det som är allra roligast av allt – att rida extremt fort tillsammans med andra hästar!
I Skandinavien är vi också unika på så sätt att vi gör det möjligt redan för små barn att tävla i galopp. Ponnygalopp är precis lika seriöst som någon annan ponnysport. Men som det verkar i mina miljöskadade ögon – betydligt roligare.
Inte minst för hästarna…
Besök en bana eller en tränare. Slå en signal till en uppfödare. Folk i galoppen är galna i sin sport. Och vill inget hellre än att smitta fler med sitt virus.
Och en vacker dag – utan att du vet hur det gick till – är det kanske du som sitter där framför TV’n och undrar varför man påstår att Kentucky Derby är en travtävling.


Mats Genberg
Chefredaktör

 

 

2008-09-06

Tankelekar

I juli stod GaloppMagasinet och Ung Galopp på Falsterbo Horse Show tillsammans med den mekaniska galopphästen Plastic Wonder.
Upp emot 500 personer provred under en vecka!
Från 8-åriga flickor till hoppryttare från Nya Zeeland. Alla med det gemensamt att de hade fruktansvärt roligt!
Det är nämligen kul att galoppera – om än på en mekanisk häst.


Det är bara lite synd att det av många av landets ridlärare och ridklubbsmänniskor inte anses riktigt fint att gilla när det går fort. Inte så konstigt. Bara ett fåtal av dessa har ens varit i närheten av galoppen. Sett när arbetsryttare och jockeys rider in unghästar i grupp. Lugnt och stilla bland lastmaskiner och bilar.

Skrittar på lååånga tyglar. Utan att gå i taket om en hund går förbi.

Tänk om en del av dessa människor fick praktisera i ett galoppstall. Sitta i fikarummen med hästfolk från 13 till 80 år. Och konstatera att detta antagligen är landets mest ålders- och könsneutrala sport alla kategorier.

Risken är att de skulle bli bitna och helt plötsligt gå på åringsauktion eller köpa en avdankad valack och ta amatörtränarlicens.

Och sedan skulle hela ridskolan få gå på galoppdag och föräldrarna följer med. Nästa gång är det föräldrarnas jobb som är där. Och innan man vet ordet av så är det fullsatt på läktarna och vi läser galopptips i Expressen och alla vet vem Swing That Cat är.

Intresset växer och det rids galopp på Åresjöns is.

Jockeylärling blir coolaste jobbet bland grabbarna i förorten.

Kungen återupplivar sin pappas ägarfärger och ställer upp mot Drottning Elizabeths och Shejk Mohammeds hästar i Dubai.

Point-to-point blir en folkrörelse och hovslagare och nedflyttat mediafolk tävlar i den återupplivade bonnagaloppen på Österlen.

Westernfolket blåser liv i Quarterhorse-racing och Sverige blir först i grenen utanför USA.

Allsvenskan ställs in när Grand National rids och ATG byter namn till AGT...

Så kan tankarna gå när man ska skriva ledare...
Men å andra sidan – konstigare saker har hänt.


Mats Genberg,
chefredaktör

 

 

2008-05-22

Feedback!

I april hoppade vi på GaloppMagasinet högt! Då visade det sig nämligen att vi hade kommit 2:a i mediatidningen Resumés tävling ”Tidskriftsallsvenskan”. I konkurrens med tidningar från några av landets största förlag.
Sådant kan man leva länge på!

Men faktum är att vi redan från starten levt gott på feedback från våra läsare. Handskrivna brev från britter i Sverige. Damer i Stockholm som har skickat kort på sina hästar. Och maskinskrivna fax från Tyskland. För att inte nämna alla mail och inlägg på vår hemsida.


Helt ovetenskapligt känns det som om vår läsekrets sträcker sig från tjejer i tonåren till herrar på 80+. Att möta dessa skilda intressen i en och samma tidning är en utmaning.

Men kul!
Alldeles väldigt kul!

Det är just polariseringen i galoppen som lockar oss.
Det extrema. Åt olika håll.
Men vi vill ha ännu mer feedback.
Kommentera. Ge idéer. Fråga. Tyck.
Om vår tidning, eller om galopp.
I nästa nummer publicerar vi en del.

För övrigt står säsongen för dörren. Ska du ut och resa i Europa i sommar så får du inte missa att gå på galopp! De stora händelserna hittar du i vår kalender längst bak.
Ha en riktigt bra sommar!

Mats Genberg, chefredaktör

 

 

2008-02-05

Sportsveriges osynligaste proffs

I förra numret av GaloppMagasinet kunde du läsa om Skandinaviens bästa jockeys. I det här presenterar vi framtiden. Våra fem nyaste jockey-lärlingar.
Fem unga människor som valt att satsa på ett liv som skiljer sig från det vanliga.

Galoppens ryttare är sportsveriges verkliga doldisar.
Precis som i Robert Gustavssons sketch om Tony Rickardsson åker de land och rike kring och tävlar. Och fnyser åt skador som hade fått oss vanliga dödliga att slänga in handdduken för länge sedan.
De bästa flyger och bor på hotell. Andra liftar med dragiga hästbussar och välvilliga tränare och sover på soffor hos kompisar.
Täby tisdag. Jägersro torsdag lunch. Oslo samma kväll. Göteborg på fredag och Köpenhamn på lördag. Ibland en ritt om dagen. Ibland fem. Går det dåligt får du rida sämre hästar. Då krävs att du kan hålla en lägre vikt. Går det bra kan du kosta på dig att gå upp ett kilo eller två.
I Sverige är jockeys en brokig skara. Ensamstående mammor. Familjefäder. Unga chilenare. Akademiker. Med det gemensamt att de valt ett yrke som på pappret verkar helt vansinnigt. Att sätta sig på en topptränad muskel-raket och rida den i farter som få andra ryttare ens varit i närheten av. Med avgörande beslut som ska fattas på bråkdelen av en sekund. Allt för en modest ersättning och en daglig dos endorfin och adrenalin.
Riskerna är stora. I vintras skadade sig Terés Lindén illa vid ett fall på Täby. Det gav mer mediautrymme än alla Terés och sambon Jacob Johansens drygt 5 000 gemensamma starter med över 600 segrar har gett. Tillsammans!
Sådant är nu livet i media. Men visst hade det varit kul om våra jockeys åtminstone någon gång fått cred för sitt yrke. För sin hästkänsla. Och för att de tävlar i den enda sport (som jag kan komma på) där män och kvinnor tävlar tillsammans, samtidigt och på lika villkor. I en professionell sport där fysisk styrka är av avgörande vikt.
Jag vill se jockeys i Sport­spegeln, Jeopardy, Time Out och Let’s Dance. Det är väl inte för mycket begärt.
Kanske är det något man ska man be JÄMO om?

Mats Genberg, chefredaktör

 

 

2007-11-09

Heta fullblod?

Galopp är en ganska okänd sport i Sverige. Än så länge.
Det betyder också att kunskapen om fullblod, jockeys och träning är lägre här än i andra länder.
Ibland hör man till exempel folk prata om ”heta fullblod”.

Då tänker jag på när hustrun kom hem från Flyingedagarna häromåret. Jacob Johansen och en annan jockey var på plats för att visa lite om galopp. Man cantrade runt på den täckta banan och när man skulle därifrån var det fullt med folk som inte rörde sig ur fläcken. Inte förrän Jacob undrade om ”de kanske kunde flytta sig eftersom hans 2-åring var lite ovan vid stora folksamlingar”. Varpå de red igenom som ett gammalt Polis-ekipage.
”Jag lovar att inte en enda av de som var där verkligen fattade att han red rakt igenom hela skocken på en liten 2-åring” sa hustrun.
Och kanske är det så. Att människor inte inser att dessa explosiva hästar samtidigt är världsvana, snälla och intelligenta på ett sätt som är svårt att förstå för den som inte känner dem.
Då kan jag rekommendera en resa till Newmarket. Gå ut på stan vid sex på morgonen så kan du se både 100 och 200 unghästar gå över övergångsställen och förbi bussar lugnare än en dagisklass i Örebro.

Lösa tyglar och inte en sporre inom synhåll.

Att arbeta med galopphästar handlar nämligen inte om att betvinga.
Utan tvärtom – om att bygga upp så mycket självförtroende och arbetsglädje som bara är möjligt. Att få hästen att må bra. Att göra den ännu bättre på det den allra helst gör när den njuter av livet – springa!
Då funkar det inte med kontrollbehov.
Då krävs det horsemanship.
På riktigt.

 

 

2007-06-12

Välkommen till första numret av Galoppmagasinet

En hel tidning bara om Galopp – världens största hästsport. Och en av de största publiksporterna av alla. Slagen bara av baseball och fotboll sägs det.
Galopp är ursprungligt och enkelt. Full fart.
Först i mål vinner.

Men det jag personligen älskar med galopp är kontrasterna. Galopp är allt utom lagom. Galopp är polarisering. Ytterligheter. Hästsportens rock’n roll. Den första kontrasten är den största. 50 kg jockey rider 500 kg fullblod. Från stillastående till full fart på ett språng. Sedan fortsätter det.
Drottning Elizabeth på Ascot och sudanesiska gästarbetare i Abu Dhabi.
Champagne på Longchamp och tequila på Los Alamitos.
Snö på Täby och sandstorm i Iran.
Kritstreck i Hong-Kong och stetson i Texas.
Derbyvinnare för 15.000 kronor och en 100 miljonershäst som aldrig vann ett lopp.
Privata jumbojets som flyger hästar till Dubai. Medan en en rostig Vaz drar en trailer till hippodromen i Moskva.
Lyckogråtande ägare i vinnarcirkeln och en spelare som slår näven i väggen och kastar sin bong.
Ansade gräsmattor och höstlöv i Kentucky. Och leriga hagar i Skåne i januari.
Men vart du än kommer. Vilken miljö du än är i. Så är allt ändå det samma. Hästar och jockeys. Vältränade. Inte ett gram fett på fel ställe. När de lastas in i startboxarna är varje ekipage två kroppar, två viljor men en gemensam målsättning.
Sedan kommer explosionen. Först i mål vinner.
Så enkelt.
Så vackert.
Vare sig du redan är inne i sporten, kommer i kontakt med den då eller då eller bara är nyfiken, är vår ambition att visa galoppen på sitt eget sätt. Såsom den sällan syns i Sverige.
Med alla sina kontraster.
Trevlig läsning!

Mats Genberg, chefredaktör

 

 

back